Fasta bränslen

Ämnesområden: Fasta bränslen
Kommittébeteckning: SIS/TK 412 (Fasta bränslen)
Källa: SIS
Svarsdatum: den 7 feb 2018
Se merSe mindre
 

I denna standard definieras metoder för bestämning av tre operationella mått på halten oförbränt i fasta restprodukter från förbränning, nämligen

— Metod A - Glödförlust

— Metod B - Totalt organiskt kol (TOC)

— Metod C - Restförbränningsenergi

Bestämning av glödförlust är den enklaste metoden men har nackdelen att den ger resultat som I viss mån styrs av de experimentella betingelserna. Glödförlust duger oftast mycket väl som driftsanalys för att följa variationer i förbränningsbetingelser vid en anläggning. För askor som ifråga om oorganiska komponenter inte är fullt oxiderade ger bestämningar av glödförlust resultat som är behäftade med ett systematiskt fel. Höga karbonathalter kan också leda till resultat som ger ett felaktigt mått på halten oförbränt.

Mera väldefinierade resultat erhålls via en specifik bestämning av resthalten av totalt organiskt kol (TOC) respektive bestämning av restförbränningsenergin. Dessa metoder kräver mera specialiserad utrustning för genomförandet och har karaktären laboratorieanalyser.

Metoderna är tillämpbara på flygaskor och bottenaskor, medan andra fasta restprodukter från förbränning exempelvis avsvavlingsprodukter omfattas när det gäller bestämningen totalt organiskt kol. Bestämbarhetsgränsen för metoderna är för glödförlust och totalt organiskt kol ca 0,3% respektive 0,5% (massfraktion) och för restförbränningsenergi 0,2 MJ/kg (motsvarar ca 0,6%).

Eftersom metoderna inte mäter exakt samma sak är resultaten från dem inte fullt ut jämförbara. För att tydliggöra detta har de samlats i en och samma standard. Varje metod har sina fördelar jämfört med de andra beroende på användningen av resultaten.